Kesän korvalla alkoi tuntua siltä, että aika olisi kypsä kansallispukuni ensimmäisen osan tekemiseen. Sysmän-Luhangan puvun sukkarihmoista on kyse ja Suhai-jakkuunhan se harjoitussukkanauhakin jo talvemmalla päätyi. Kyselin sähköpostilla kansallispukujen ammattilaiselta Sojalta, josko hänellä sattuisi olemaan sellaisia jämiä liivikankaan kutomisen jäljiltä, että niillä yhdet sukkanauhat viittelöisi, kun näihin tuskin kannattaisi kokonaisia vyyhtejä hankkia. Löytyihän sitä! Sattuipa siihen samaan pakettiin sujahtamaan vähän muutakin mukavaa vastaisen varalle.

Parauls120814bAikani niitä lankoja hipelöin ja vielä kerran iski epävarmuus, että olisiko kuitenkin syytä harjoitella vähän lisää. Minulla on kahdet pitkät neulotut polvisukat. Norjalaissukat olen itse aikoinaan neulonut puuvillalangasta. Sukista tuli aavistuksen vähän isot ja niinpä ne jäivät kaappiin ja ovat siellä pysyneet kaikkiaan parisenkymmentä vuotta. Toiset sukat on äitini neulonut. Niitä olen käyttänytkin kotisukkina, mutta niissäkin on kiusannut se, että sukan terä on muutaman sentin liian pitkä. Sain ajatuksen, että kylllähän sitä sukan terää aina voi lyhentää! Käyttöönhän nämä pitää saada! Purin ja lyhensin ja sain sukista oikein hyvät ja istuvat. Purkuoperaation ansiosta sainkin sitten sopivasti lankaa, jolla voisi tehdä… vaikkapa sukkanauhat! Pysyvät sitten vauhdissa mukana, eivätkä valu makkaralle.

Parauls120814cNorjalaissukkien nauhat viittelöin peukaloimalla yhdeltä reunalta toiselle ja yhden yli, yhden ali. Lopputulos tällä langalla näyttää minusta ihan trooppiselta käärmeeltä.

Parauls120814dPunaiset sukat saivat raunoilta keskelle viittelöidyt sukkanauhat, yhden yli yhden ali nämäkin.

Oli kansallispuvun sukkarihmojen vuoro. Ohjeen mukaan nauhat voi sitoa vain kerran, kaksi tai kolme kertaa säären ympäri polven alapuolelle. Sen verran olen täällä asuessani pohjalaisesta luonteenlaadusta oleellisimman sisäistänyt, että pitää olla paljon ja isoosti eli mytje o ståort (mycket och stort), oman kylän kielellä. Toisin sanoen 110 cm pitkät nauhat pitäisi olla sitten.

Ohjeen laskukaavalla laskin loimen pituutta, mittasin kahden tuolinselän etäisyydeksi 4 metriä 10 senttiä ja niiden väliin loin loimet, kuusi säiettä kuhunkin nippuun, nippuja kaikkiaan yhdeksän ja neljää eri väriä. Lankanippuja kattokruunuun odottelemaan ripustellessani kävi kyllä mielessä, että mahtaa tästä hommasta vielä tulla iso umpisolmu, parku ja hammastenkiristys ja jos juuri nyt naapurin kissa ilmestyy näkösälle ja villitsee LasseMajan kissajahtiin sisätiloissa, sekaantuu se lankoihin ja tulee kruunukin alas katosta.

Parauls120814eVaan toisin kävi. Nypläystyynyllä varmasti olisi selvittänyt tämän viittelöinnin helpoimmin, mutta hyvin se meni näinkin. Ensimmäistä harjoitussukkanauhaa talvella viittelöidessä selvisi jo alkumetreillä, että mitään lankasykeröitä ei kannata loimilangoista tehdä, vaan parasta on antaa lankojen olla suorana. Ensimmäiset kymmenet sentit valmista nauhaa olivat niitä työläimpiä, kun langat olivat pitkiä ja niitä piti kiskoa ja kiskoa viriön läpi, mutta työn edetessä langat lyhenivät ja työ sujui varsin joutuisastikin. Kuin ihmeen kaupalla eivät langat edes pahemmin toisiinsa sotkeutuneet ja solmuilta vältyttiin. Kyllä tuo villa on hieno materiaali työstää! Lakanan sentään levitin tuolini ympärille, etteivät kaikki roskat tarttuisi lankoihin. Siellä sitten istuin pihamaalla puutarhatuolissa vaahteran alla varjossa sukkanauhoja peukaloimassa. Ihana kesämuisto!

Parauls120814aReilun puolentoista metrin sukkanauhat näistä loimista sitten sukeutui – tuli vähän ekstraakin siis. Valmistui juuri sopivasti tämän vuoden kansallispukutuuletuksiin. Katkaisin nauhan kahtia vasta tuuletusten jälkeen, niin sain tuuletella niitä feresini vyönä. Kansallispukuni ensimmäinen osa on toisin sanoen nyt valmis ja ollut jopa käytössäkin!

Nu har vi vädrat folkdräkterna. Eller för att vara nogrann: Hasses folkdräkt, som är Malaxdräkt och min karelska feresi, som egentligen inte är en folkdräkt men man kan kalla den en folklig dräkt eller kanske allmogedräkt.

Men vad är det frågan om med de här folkdräktsvädringar och varför just den 5. augusti? Den 5.8. kallas den finländska folkdräktens födelsedag. Nämligen den 5.8.1885 var kejsar Alexander III och kejsarinna Maria Feodorovna på besök i Villmanstrand. Kejsarinnan mottog då en robåt som gåva av finländska kvinnor. Det var 8 fruntimmer klädda i folkdräkt som rodde båten till festplatsen och en fru som styrman i aktern klädd I Jääski folkdräkt. Roddarnas dräkter representerade de olika stånden och landskapen i Finland. Den österbottniska dräkten var förresten från Lappfjärd och det var Korsholms prostdotter Emmy Cannelin som hade den på sig. Kejsarparet mottogs på stranden av över hundra personer klädda i finländska folkdräkter. Detta lär vara det allra första större offentlig evenemang där finländska folkdräkten har använts.

Under senare år har man börjat fira folkdräktens dag runt om i landet i vädringspiknikars tecken. Loftet arrangerade vädringsevenemang i Vasa redan lördagen den andra augusti. Fast jag har en tröskel att åka till stan, var det här evenemanget en tillräckligt bra orsak att packa hela familjen i bilen. Hasse hade sin Malaxdräkt på sig och LasseMaja sin ny festsele i folklig anda. Min egen dräkt är ännu i startgroparna, så jag bar min feresi. Feresin är värt en egen artikel, så den berättar jag om senare. Den allra första delen av min blivande folkdräkt hann jag ändå få färdig och den vädrade jag – mera om den senare.

Parauls110814a Parauls110814c Parauls110814bVid Loftet hade Brages dräktbyrå ett litet försäljgningsbord och jag hade möjligheten att handla del två till min dräkt: en sidensjal. Tack Helena! För att välja rätt färg, hade jag med mig i en låda kalminktyget för västen, som Soja har vävt, så egentligen blev också det vädrat redan nu, som tyg!

Många fina dräkten var det i Loftets vädring, både finska och finlandsvenska folkdräkter, flera feresin och till och med en estnisk dräkt. Särskilt intressant var det att se olika versioner av en och samma dräkt, både den äldre och den nyare så kallade granskade version.

Efter ett par dagar vädrade vi på nytt! I Björkö hade vi en egen vädring på tisdagen den femte. Vi var flera som hade klätt på sig folkdräkten i sommarhettan, fast det egentligen var ganska skönt och svalt i skuggan på Saleriets terass. Det vädrades tre stycken Björkö dräkter, en Replot dräkt, som är ganska lik, Malax dräkt, en feresi med en nypa Sysmä-Luhanka och en hundsele i folkdräktstil. Två dräkter hade tyvärr krympt i skåpet, men vem vet, kanske det går att åtgärda till nästa år? Roligt var att ägare till de här dräkterna också var med civilt klädda.

Parauls110814dEnligt historiken var det 1935 då Björköby marthorna tillsatte en komitté att utarbeta förslag till en egen folkdräkt. Den nionde januari 1936 fastställdes dräkten för Björkö. Förebilden till dräkten finns bevarat på Mårtes gårdsmuseum.  Första dräkten till vänster lär vara antingen den första eller åtminstone en av de första Björkö folkdräkterna som har tillverkats. Västen var tyvärr krympt med tiden. Den ursprungliga blusen till dräkten hittade dess nuvarande ägare följande dag efter vädringen och då klarnade det också tillverkningsåret för dräkten: 1948. Man broderar nämligen initialerna på den ena manschetten och årtalet på den andra. Och tänk! Blusen är precis rätt storlek och passar perfekt för dess nuvarande ägare! Hoppeligen får vi se den här blusen senast nästa år då vi vädrar igen.

Stina-Lena och Mona Britwin i Björkö folkdräkt 2009

Stina-Lena och Mona Britwin i Björkö folkdräkt 2009

Har du en folkdräkt, allmogedräkt e.l. i ditt skåp?
När vädrade du den sist?
Har din dräkt krympt!?

Ingen fara – klä på dig de delarna som har hållit sin form bättre så som band och/eller sjal. Det går även utmärkt att kombinera delar av folkdräkten med moderna kläder.

Kom och vädra och visa din folkdräkt på den finländska folkdräktens dag tisdagen den 5.8. kl. 17 framåt i Café Salteriet i Svedjehamn.

Önskar du äta i Salteriet, beställ gärna maten senast 1.8. från Salteriet eller ring till Gunilla Sandler tel. 044 316 0957.

Välkommen!

Arr. Björköby Marthakrets

Jag lovade återkomma till sticksymposiet, som jag nämnde redan tidigare. Här kommer rapporten! Det Nordiska sticksymposiet hölls i år på Norrvalla i Vörå för några veckor sedan. Tyvärr hade jag inte möjlighet att delta i hela symposiet, men det var en workshop som fångade mitt intresse och jag lyckades få en plats på den! Det var frågan om ränder.

Ränder, ränder, ränder hette alltså kursen med Susanna Hansson som ledare.Vi började kursen på Myrbergsgården, ett museum som har en omfattande textilsamling med kompletta festdräkter, bäddtextilier, ett trettiotal olika hästtäcken och en stor sängbolstersamling samt både virkade, stickade, vävda och broderade textilier. Vilket underbart ställe att ha en kurs om ränder! Hela museet hade ju bara ränder, ränder, ränder i olika färg och rytmer i åtminstone tre olika byggnader. För årets utställning hade Lars-Erik Förars, eldsjälen bakom textilsamlingarna, plockat mycket stickat med tanke på sticksymposiet. Mest imponerande var nog skåpet, som vanligtvis är stängt, men som öppnas när folk med en äkta intresse finns på plats. Det här skåpet är proppfullt med gamla sängbolster. Titta, hur fina!

Parauls210714aI framtiden kommer Myrbergsgården nog att vara ett objekt för min årliga pilgrimsresa. Så fina som deras textilier är och varje sommar hänger Lars-Erik upp en unik utställning från samlingarna.

På eftermiddagen fick vi gräva fram våra garnnystan och stickor och börja sticka. Vi studerade hur man kan skapa ränder enligt ett nummersystem en forntida italiensk matematiker har utvecklat. Den randiga ytan får en rytm som är dynamisk och behaglig för ögat. Vi lärde också en teknik att undvika skarvet i ränderna. Vilken givande och lärorik dag det blev med stickglada människor från åtminstone fem olika länder!

Parauls210714bParauls210714cKolla gärna även tre videosnuttar från symposiet: 1/3, 2/3 och 3/3.

 

… ska jag bli ett växthus. Det finns att bygga och röja i vårt hus och på vår gård och ett växthus ligger inte på toppen av prioritetslistan, men det är ingen orsak att låta bli att drömma om egna tomater och chilin.

Parauls200714Vi köpte två tomatplantor i början av sommaren. Toppen av den ena gick av i bilen på hemvägen. Den klippte jag lös och satte i vatten. På bara några dagar hade den bildat rötter och vi fick en tredje tomatplanta! Helt gratis! Den här idén är från Marias Lev mer på mindre -blogg. Av grannen fick vi ett torn av tomma plastämbaren av livsmedelsplast. Några hål i botten och vips har man passliga plastkrukor. Idèn är från Marias blogg likaså. Jag grävde ned krukorna och några gamla tegel framför dem likaså. Nu står inte fönstren direkt på marken men på tegelstenarna och de hålls renare när det regnar – om det nu alls kommer att regna den här sommaren.

Jag klippte ned ananaskörsbären som jag fick i fjol av Pia då jag firade mina första 5 år som egenföretagare. Jag hade lyckats att övervintra den inomhus på fönsterbänken i stugan. Några sticklingar satte jag i mylla i hopp om att de också skulle bilda rötter. Alla de här samt Hasses chili, som nu är tre år gammal, rymdes bakom tre fönsterbågar.

Jag trodde då att det var bra så med årets växthus. Men, men. En vän (tack Lena!) tipsade att Blomtorget i Vasa säljer bort resten av paprika- och chiliplantor för 1 € per styck. Kunde man motstå ett sådant erbjudande? Nä-ä. Därifrån hämtade jag tre olika då jag råkade ha andra äranden till stan. Vi fick göra hål i ytterligare tre plastämbare och hämta en fönsterbåge till. Nu får det räcka för i år!

Jag råkade stöta på en liten plastlåda med fjolårets souvenirer – en låda full med små näsduks-, hushålls- och wc-papperspaket.

Parauls140714aDe här paketen innehåller små skatter: frön. Jag har som vana att plocka med mina souvenirer från dikeskanter, vänners trädgårdar och på liknande ställen. De här fröna sår jag sedan förr eller senare efter hemkomsten.

2007 gjorde jag en längre paddlingsutfärd i Alaska och Kanadas Brittiska Kolumbia. Där ute på en holme som heter Philip Island  N54°08.93’/W130°49.83′, på dess yttre nordvästliga kant hittade jag vackra, vilda aklejor med rött och gult i blommorna.

Parauls140714cUtsikten som den lilla blomman hade såg ut så här.

Parauls140714dJag plockade med några frön och lagrade dem i en vattentät påse i kajaken. På nästa stopp tillbaka i civilisationen packade jag fröna i ett kuvert och skickade åt min mamma. Hon sådde fröna, plockade åter frön av dem till mig. Dessa frön sådde jag här på Päråuls Antons vår första höst, år 2011. Fröna grodde och har blommat vackert nu i de två senaste somrarna. Den här generationen är inte mera röda och gula men rosa och har säkert korsats med andra aklejor i mammas blomsterrabatt.

Parauls140714bAningen annorlunda ser de ut om man jämför med den mörklila aklejan bakom: de rosa blommorna är större och bladen är inte alldeles lika. Den mörklila aklejan har jag sått av frön som jag plockade någon gång från min systers före detta trädgård i södra Finland.

Nu hittade jag alltså souvenirerna från i fjol. Jag sådde vartenda sort i sin egen lilla plastkruka med ren jord från en myllasäck. Krukorna grävde jag ned i marken. Där får de nu vara. Det återstår att se, vilka som kommer att gro och vad som kommer upp. Jag hade ju inte skrivit några lappar på paketena.

Det var inte många dagar sedan som jag skrev att våren och försommaren har varit intensiva. Det tycks inte lugna sig. Förra helgen började det med Finlandsvenska spelmansförbundets stämma i Korsholm. Vi fick en fönsterhantverkarkollega Carita från Tenala, som deltog i stämman, på besök! Vad det var roligt att träffa sin kollega efter så många år! Förbundet bjöd på dans i Svedjehamn i Salteriet och jag var naturligtvis tvungen att också ta en sväng dit i hopp om att få se folkdräkter.

Folkdräkter gick det tyvärr inte att bonga, men en väldigt fin stämning var det i Gustafs båthus där några av spelmännen samlades för en jam session. Nordanvinden var iskall så det här var det enda stället där det gick att spela utomhus. LasseMaja var inte alls på humör att delta i allsång den här gången, fast Carita försökte övertala henne med sin fiol som hon har byggt själv.

Parauls070714e

Dagen därpå, första lördagen efter midsommar var det fullt upp i Svedjehamn igen. Det var postroddshelgen. I fjol var starten från Svedjehamn, nedan en liten smakbit från 2013. I år var det Holmön som skulle vara startpunkten. Tyvärr blev rodden  annulerad i år på grund av hård vind. Det var några, som redan hade hunnit ta sig till andra sidan och seglade tilllbaka till Svedjehamn i bra sidvid akterifrån. Den traditionella laxsoppan serverades ändå och på kvällen var det dans med Gents.

Postrodden 2013

Postrodden 2013

Postrodden 2014

Postrodden 2014

Följande helg var åtminstone lika fullt med program. Jag deltog en workshop i Nordiskt Sticksymposium i Vörå. Mera om det senare. Då jag hann hem därifrån väntade ett nytt besök: Auli, en annan fönsterhantverare söderifrån, svängde in på besök! Vilken härlig överraskning! Det blev kvällssol i Saltkaret och mycket prat till en sen natt. Det finns verkligen människor man har hur mycket som helst att prata med fast det skulle ha varit flera år sedan man  träffats sist.

Parauls070714d

Söndagen var ingen vilodag den heller. Det var sommarens första hantverkardag på Stundars med Hantverkaregillet Björken dit vi for med hela familjen. Klimpsoppan var lika god som alltid, varma Stundarsgrisarna lika härliga som förr och gräsmattans vitklöver doftade honung. Den här gången lämnade jag fönstren på hemmaverkstaden och flätade band i stället. Inte kan man tänka på jobb en så här vacker och solig juli söndag!

Diagonalt flätade band

Diagonalt flätade band